Regnbågsbarn – Marta Zakrzewskas berättelse

Efter stormen kom regnbågen... och vid dess slut fanns en riktig kruka guld – en verklig skatt :) Vi är så tacksamma mot regnbågsmamman Marta Zakrzewska för att hon delar den här svåra berättelsen med oss och er och lade till de här glada bilderna. Det är en stor ära för oss att vår sjal RAINBOW BABY är en del av berättelsen.

Tystnad är aldrig bra (nu när jag är mamma vet jag att tystnad alltid betyder trubbel), och när det är läkaren som tiger betyder den en mardröm. Det var de värsta sekunderna i mitt liv, och sedan hörde jag: ”Jag beklagar, hjärtat slår inte.” Det var en fredag.

Vad som hände sedan... jag minns ärligt talat inte. Jag föll ner i en avgrund, en tomhet... Tiden gick, och jag väntade på kontrollen på måndagen då diagnosen skulle bekräftas på sjukhuset.

”Du är ung. Du har gott om tid att få barn”, sa läkaren lättvindigt.

Sedan ännu en avgrund. Tisdag den 19 december 2006. Jag minns ingenting. Narkos. En fruktansvärd tomhet efteråt. Det var den värsta julen i hela mitt liv. Jag – som alltid hade älskat julen – hatade den det året. Och, som det visade sig, i många år efteråt.

I maj 2010 visade testet två streck för andra gången. Glädje blandad med rädsla förvandlades snabbt till ren rädsla – samma scenario upprepades. Blödningar, ordinerat sängläge, mediciner... Ingen hjärtaktivitet.

Två veckor efter mitt missfall fick en väninna en flicka, och jag gick i tusen bitar. Allt jag kunde göra var att gråta.

Enligt reglerna diagnostiseras upprepade missfall först efter det tredje missfallet. Först då beställs utredning, först då letar läkarna efter orsaken. Två missfall är bara en slump, en olycklig statistisk serie...

Jag visste att något var fel. Det var ingen slump. Fertilitetsklinik. Professor. Tusentals prover som vi betalade själva. Massor av pengar. Diagnosen: en genetisk defekt. En dödlig defekt i 50 % av fallen. Läkarna rekommenderar preimplantatorisk diagnostik. Vi försöker. Massor av pengar igen, så många läkemedel, hundratals sprutor, dussintals besök. Två år. Ingenting.

2013. Jag var så arg på hela världen. Jag bestämde att vi skulle försöka igen, den här gången utan läkare, bara sådär. Efter två månader två streck. Jag sjukskriver mig inte, det är ju ingen idé ändå. Jag jobbar för att slippa tänka. Och så – andra trimestern! Glädje! Vid fosterdiagnostiken i slutet av första trimestern är alla värden normala, inga avvikelser, inget dåligt händer. Jag känner försiktiga rörelser. Jag kan inte tro det!

En måndag kommer jag hem från jobbet och har ont i magen. Det känns annorlunda. Något är fel. Jag ringer läkaren. ”Kom genast.” Under undersökningen återigen en stunds tystnad. Jag skakar i hela kroppen. Sedan får läkaren panik. Hjärtljuden är svaga, den lilla är liten. En akut remiss till sjukhuset. Under tiden ett samtal till akutmottagningen att vi är på väg.

På sjukhuset ännu en läkare som skrämmer mig. Han gör inget ultraljud – det ska göras på avdelningen. Jag vill skriva ut mig, åka till ett annat sjukhus, få ultraljud på en gång. Han skrämmer mig. Jag lägger mig på avdelningen. Jag skakar. Barnmorskan kommer med lugnande. Inget ultraljud. Jag somnar av medicinerna.

På morgonen ronden. Överläkaren. En helt vanlig överläkare som skriker, hotar och kräver besked om vi gör fostervattenprov i dag. Jag säger att jag vill ha ultraljud, att jag vill veta om den lilla lever. Han skriker.

Efter tre timmar gör en underläkare ultraljudet. Hon skäller för att jag skakar och gör det svårt för henne att undersöka mig. Ingen hjärtaktivitet. Jag springer ut från rummet. Jag ska ta läkemedlen som sätter igång värkarna. Jag vägrar. Jag väntar på att en annan läkare ska göra ultraljud.

Det blir kväll. Läkaren kommer. ”Förlåt.” Jag blir förvånad. Ber han mig om ursäkt? Ja, han beklagar att vi fick vänta så länge. Han bjuder in mig och min man till ultraljud. Han förklarar och visar. Ingen hjärtaktivitet. ”Jag beklagar verkligen.” Han förklarar vad vi kan göra nu, vilka läkemedel jag ska ta och vad som händer härnäst.

Vi beställer ett genetiskt test. Vi betalar. Jag får läkemedlen. Och igen. Och igen. Vår son föds. Vi får ett intyg om dödfött barn och skrivs ut. Vi väntar på resultaten. Begravningen. Ett besök hos genetikern. Ett fel i undersökningen. Vi vet fortfarande inte orsaken. Jag kan inte tro det. Efter två månader går jag tillbaka till jobbet. Livet pågår liksom bredvid mig.

Jag letar upp läkaren som sa ”Förlåt” och säger att jag vill att han ska bli min läkare. Han tar hand om mig, skickar mig på undersökningar, letar efter orsaken, tar inget lättvindigt, remitterar mig till läkare inom andra specialiteter och misstänker koagulationsproblem. Resultaten bekräftar ingenting, hematologen skriver inget intyg om att läkemedel behövs, men immunologen och gynekologen insisterar.

Våren 2014 är jag gravid igen och tar läkemedlen. Andra trimestern! Vi är vaksamma. Besök varje vecka. Läkemedel. Massor av läkemedel. Fostervattenprov. Vi väntar på resultatet. Testet måste göras om, rädsla, men vi är redan i vecka 16. Vi väntar på resultatet. Vecka 18. Halvvägs. Allt är bra. Det är en frisk pojke. Resultatet av fostervattenprovet kommer, nu är vi säkra: en frisk pojke. Ännu ett ultraljud. Avvikande blodflöde. Vi höjer dosen. Vi väntar på vecka 24, för då har barnet goda chanser att överleva. Sedan vecka 27. Graviditetsdiabetes. Mer stress. Sedan vecka 32. Där är vi. Vi kan andas ut. I vecka 34 rusar hjärtljuden. Sjukhuset. Den här gången gör de genast CTG. De övervakar. Allt är bra. Vi åker hem med försiktig optimism. Ultraljud och CTG varje vecka. Vi klarade det! 37 veckor – fullgången graviditet. I vecka 39 remiss till avdelningen för högriskgraviditeter. För säkerhets skull. Blodsockret sjunker, läkarna oroar sig för moderkakans funktion. Vi sätter igång förlossningen. Oxytocin. 12 timmar värkar. Fullt öppen, men den unge mannen vill inte gå ner i förlossningskanalen. Efter ytterligare två timmar beslutet om kejsarsnitt. 25 minuter efter midnatt, på minuten, föds vårt mirakel – ett verkligt mirakel, en regnbåge efter stormen.
I dag är det här miraklet 6 år (nästan – om två veckor), och i magen sparkar och hoppar ännu en underbar regnbågspojke. Nu väntar vi på januari! Är jag rädd? Väldigt rädd. Jag väntar på januari och skulle helst vilja somna och vakna först en vacker januaridag. Varje dag kryssar jag i kalendern som en vinnare. Sakta tillåter jag mig att känna mer glädje än rädsla.