Efter stormen kommer regnbågen...

Sagor slutar med orden ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Vissa når fram till det där ”lyckliga i alla sina dagar” så enkelt att andra knappt kan förstå det, och andra... Andra måste besegra 10 drakar och ett hundrahövdat odjur, klättra över klippiga berg, ta sig igenom ogenomträngliga skogar och ge bort allt de har för att komma dit. Åt dem vill vi tillägna sjalen RAINBOW BABY – de kämpande föräldrarna, barnen som de har väntat på längre än någon annan och barnen som de förlorade på vägen.

Med projektet RAINBOW BABY vill vi visa att vi tänker på er som har kämpat för att nå det lyckliga slutet och som ändå tror att lyckliga slut finns. Den 15 oktober, minnesdagen för barn som dött under graviditet eller som spädbarn, är ett bra tillfälle att se sig omkring och fundera på vilken roll man själv spelar i sagan. Kanske har du mer kraft än andra och kan hjälpa till att besegra draken? Kanske har du tid och mod att lyssna på någon? Om du vill ha sjalen Rainbow Baby själv eller ge den till någon annan, hittar du den här

Med den här REGNBÅGEN delar vi tio berättelser om hur stormen blev en regnbåge <3 Berättelser med kärleksfulla bilder som föräldrarna tagit åt oss. Vi är oerhört tacksamma mot de här fantastiska kvinnorna som valde att släppa in oss och dela sina svåra berättelser. De läker den som läser dem, och eftersom samtal är terapi läker de förhoppningsvis också er, kära mammor <3

Vi delar de här äkta bilderna av regnbågsmammor (och en pappa) med sina regnbågsbarn. Efter stormen kom regnbågen...

Den vackra sjalen RAINBOW BABY hittar du här: https://bit.ly/3lSadwX

Aleksandra Czajka-Sołek

Det var höst, en vacker polsk höst. Hon var då över 2 år och vi kunde börja tänka på ett barn till. Hon var ett mirakel, eftersom vi egentligen inte skulle kunna få barn. Den här gången planerade vi det och det lyckades... två streck – jag berättade det inte för någon, jag ville vara säker och få resultatet bekräftat av läkaren. Besöket: det är för tidigt, även om blodprovet bekräftar det, jag ska komma tillbaka om 2 veckor. Jag har fältarbete fram till slutet av november, för hur ska jag kunna säga att jag inte kan åka... Tyvärr slår vädret om. Förkylning, feber, svaghet – bara 3 dagar kvar av fältarbetet. Från torsdagen blödningar, på fredagen direkt från jobbet till läkaren... Det var världens värsta besök. Jag sa ingenting till någon, besöket stod inte i någon kalender. Sedan 2 veckor hemma med influensa. Det var över. 13 månader senare föddes min andra dotter. Vi klarade det, med vattenavgång, problem och en funktionsnedsättning – men hon är här! Hon är underbar... och först då, efter ett år, berättade jag det för min man, och ingen annan...

Aleksandra Pawlisiak

Vår berättelse börjar som så många andra: kärlek, bröllop, och att få ett barn som skulle göra vår lilla värld komplett kändes helt naturligt. Men naturen spelar oss ofta ett spratt...
Några månader efter att jag bestämt mig för att skaffa barn kände jag att det äntligen hade lyckats! Full av känslor gjorde jag ett graviditetstest och blev chockad – det var negativt. Jag kunde inte tro det. Jag försökte behärska mig och tala mig själv till rätta, men intuitionen lämnade mig inte i fred. Jag kände mig gravid! Jag tog blodprov och resultatet var tydligt: jag hade rätt! Jag köpte genast ett par underbara pyttesmå skor, ritade ett stort hjärta runt provsvaret med röd tusch och gav det till min man. Vi var så lyckliga! Tyvärr dök de första oroande symtomen upp samma dag. Jag gick till läkaren, som sa att graviditeten var väldigt tidig och att vi fick vänta. Så vi väntade, fulla av oro och hopp, men vid de följande besöken kom glädjen tillbaka: embryot växte, om än långsamt, och när läkaren till slut visade oss ett bultande hjärta på skärmen andades vi ut. Vi trodde att allt skulle bli bra från och med då. Tyvärr visade det sig vid nästa besök att vår bebis inte hade växt tillräckligt och att hjärtat inte slog som det skulle. Det var den 23 december. Läkaren sa att vi skulle hålla fast vid hoppet, för ”det är jul, och på julen kan till och med mirakel hända”. Tyvärr inte för oss... Den 27 december – då skulle det avgöras... En orörlig bild på ultraljudsskärmen... Vårt julmirakel uteblev – vår lillas hjärta hade slutat slå. Överläkaren kom till mig på sjukhuset. Efter ett kort samtal sa han: ”Du måste vara stark... Kom ihåg: du är som ett bälteskadjur och ingenting rubbar dig.” När jag lämnade sjukhuset gick jag till en tatueringsstudio. Första lediga tid. Bälteskadjuret finns med mig för alltid.
Nästan ett år senare gjorde jag ett graviditetstest igen.
Första besöket strax före jul och samma sak igen: graviditeten är tidig, ni får vänta. Den 27 december satt vi återigen i samma väntrum och upplevde en fruktansvärd déjà vu – vi väntade på besked om allt eller inget. Den här gången var ultraljudsbilden inte orörlig: hjärtat fladdrade jämnt och starkt på skärmen. I dag är vår regnbågsdotter över 2 år och utmanar oss varje dag för två :)

Hedwych Veeman

Jag har alltid önskat mig fem barn. Som ensamstående mamma till tre barn bestämde jag mig för att skaffa ett barn till, utan en partner vid min sida. På WEAR (ett babywearing-evenemang i USA) i början av mars fick jag ett positivt test, och även om jag visste att det var tidigt köpte jag de första sakerna till bebisen. Jag kunde inte motstå alla babyprylar på mässan.
Några veckor senare stämde ultraljudsbilden vid kontrollen inte med hur långt gången jag borde vara. Gynekologen försökte vara uppmuntrande och bad mig komma tillbaka två veckor senare för att se om det hade vuxit. Tyvärr hade det inte det.
I hopp om att kroppen skulle klara det själv fick jag mer tid innan vi pratade om andra alternativ. Veckorna gick men ingenting hände. Det var en hemsk känsla att se kroppen förändras (magen och brösten trodde uppenbarligen fortfarande att jag var gravid … jag såg verkligen gravid ut), samtidigt som jag visste att det inte fanns något liv där inne.
Strax före Celines födelsedag bestämde gynekologen att det hade gått för lång tid. ”Missed abortion”, missfall utan blödning, kallas det. Jag fick göra en skrapning där jag förlorade en hel del blod, men efter några svaga dagar var jag på benen igen.
Det svåraste med allt var att gå igenom det ensam, utan partner.
Ändå hindrade det mig inte från att försöka igen efter några månader.
Felice, mitt regnbågsbarn, föddes exakt ett år efter ingreppet (inte på dagen, men samma vecka).
Det kommer alltid att finnas stunder då man tänker på den som fattas, men Felice väger upp många tårar med sitt underbara leende.
Jag känner mig väldigt välsignad med fyra friska barn och önskar andra (blivande) föräldrar att också de får se regnbågen efter stormen.

Anna Rożek

Strax före förlossningen hamnade jag på sjukhus, risken att förlora barnet i samband med förlossningen var verklig, jag kände inga rörelser och paniken kom tillbaka i våra hjärtan... Ett snabbt ultraljud visade att allt var bra, men barnets rörelser övervakades fortfarande. En vecka senare, efter en svår förlossning, föddes Martynka, den bästa julklapp vi kunde få.
Min dröm gick i uppfyllelse, tomheten i mitt hjärta fylldes – tomheten som hade följt mig sedan jag förlorade min son. Han gav mig äran att vara mamma till en ängel, han vakar över oss och jag ser små tecken på det i vardagen, och Martynka gav oss leendet tillbaka – hon är som en regnbåge efter stormen för oss. Bara tillsammans kunde vi gå igenom den här smärtan och sorgen och tillsammans vänta på lyckan när vår dotter föddes; jag tror att stödet vi gav varandra gav oss styrka.
Jag funderar nu på varför jag skrev ner den här berättelsen... Efter min sons död letade jag efter information och stöd på nätet, och det fanns inte mycket. Så om min berättelse kan hjälpa någon att förstå, att ta ett steg till för att orka och tro att det kan bli ett lyckligt slut, då vet jag att det är rätt att skriva om regnbågsbarnet som jag fick föda den 19.12.2019.

Anna, mamma till Natalka, Bartosz, Miłosz och Martynka

Bożena Warpas

Jag heter Bożena och är mamma till 5 barn. Två döttrar – Patrycja och Wiktoria – en ängel och två söner – Piotruś och Wojtuś. Den 15 oktober har varit en väldigt svår dag för mig i 4 år. 2017 brast mitt hjärta och jag kände mig som om jag sjönk ner i en oändlig avgrund...
Det var en vanlig dag. Fast inte helt. Den 13 mars... min namnsdag och årsdagen av min mammas död. Den 13:e, ett sådant olyckstal. Det började oskyldigt, med lite blödning. Det hade jag haft under min första graviditet också, så jag var inte orolig. När det blev värre ringde jag min man och vi åkte till sjukhuset. Som jag redan anat bekräftades missfallet. Jag skulle stanna kvar för observation. Jag skrev ut mig på egen begäran, eftersom jag psykiskt inte var redo att stanna där. Det enda jag kände var ett överväldigande mörker. Det blev kväll. Jag hoppades att allt bara skulle vara en dröm när jag vaknade på morgonen... Det var det inte. I en vecka bara grät jag. Psykiskt hjälpte ett besök hos min gynekolog mig mycket. Han förklarade vad som hade hänt, väldigt medicinskt men också taktfullt, och gav grönt ljus för att försöka bli gravid igen. Jag blev gravid redan första cykeln. Graviditeten gick bra, vi väntade ännu en dotter. När jag frågade om könet vid sista ultraljudet visade det sig att det skulle bli en pojke. Jag hade drömt om att en dag få en son, Piotruś. Vi klarade det! Jag tror att han fick en dubbel dos kärlek av mig, jag kunde inte sluta titta på honom. Han hade ett stort behov av närhet och jag älskade att krama honom. Jag bar honom i sjal i stort sett varje dag. Sjalen blev en oskiljaktig del av mitt liv. Tack vare den lärde jag känna andra mammor som bär, kom ut bland folk och var inte längre bara mamma till mina barn utan återupptäckte mig själv.
Efter en storm gick solen upp två gånger för oss, och året därpå fick vi återigen glädjas åt ett positivt graviditetstest. Ännu en regnbågsson kom till vår familj – Wojtuś! När han var fyra månader gick jag utbildningen till bärkonsult. Så blev bärandet inte bara min hobby utan också ett sätt att leva. Nu är han ett år och jag bär honom varje dag.
Jag hoppas att vårt bäräventyr varar så länge som möjligt, och att en regnbåge kommer fram efter stormen för varje förälder och att alla får hålla sitt efterlängtade barn i famnen.

Emilia Burzyńska

Jag heter Emilia och tillsammans med min man Łukasz är vi föräldrar till tre små. Vår förstfödda dotter Julia fyller snart 5. Från början ville vi ha 2–3 barn med liten åldersskillnad.
Den första graviditeten gick bra, så när jag blev gravid igen drygt ett år efter Julias födelse ville vi genast berätta det för familjen. Jag var då i vecka 7 och började blöda på jobbet. Jag kände att något var fel. Besöket på sjukhuset bekräftade min oro. Några dagar senare lugnade läkaren mig vid återbesöket: det händer ganska ofta under första trimestern och behöver inte betyda problem med nästa graviditet.
Vi behövde en stund för oss själva för att vila och lugna ner känslorna. Två veckor senare stannade Julia hos mor- och farföräldrarna över helgen och vi åkte till Szklarska Poręba för att vila på egen hand – det var precis vad vi behövde och... exakt nio månader senare föddes vår ”regnbåge” Michalinka. Under första trimestern var jag väldigt orolig att få missfall igen, men graviditeten gick bra och min dotter föddes frisk.
Knappt två år senare kom min son Nikodem till världen. Alla våra barn har burits i sjal, men det var Michalina som motiverade mig att bli bärkonsult. I dag är Michalinka en riktig pappas flicka – det syns på bilderna! Nu får bara pappa ibland bära henne i bärsele.
Julia, Michalina och Nikodem – de här tre är hela vår värld!

Katarzyna Kustosz-Burnac

Min berättelse börjar enkelt... Bröllopet, beslutet att skaffa barn, snart två streck på graviditetstestet. Ett läkarbesök. Läkaren undersöker – allt verkar vara bra. Han gör ett ultraljud... Ett svart hål... Ordfragment... Hjärtat slår inte... Remiss till sjukhuset... Risk för sepsis... Klä på dig, är du snäll... Läkaren skriver papperen, jag kramar mammajournalen och orkar inte säga ett ord, tårarna rinner av sig själva... Min man väntar utanför dörren tills jag ropar in honom för att visa att ärtan har blivit en böna med armar, ben och huvud. Jag går ut. Läkaren säger åt honom att packa mina saker och köra mig till sjukhuset.
Det värsta med förlusten var för mig att de flesta förminskade den. Det var ju bara en tidig graviditet (Nej. För mig är det mitt efterlängtade barn). Var glad att det hände nu och inte senare eller vid förlossningen (Ska jag vara glad att mitt barn dog tidigare i stället för senare?). Oroa dig inte, du får ett barn till, allt kommer att bli bra (Jag har inte tappat bort ett paraply. Jag har förlorat mitt barn. Det här barnet). När du får ett till glömmer du (Jag har inte glömt, och jag har två till).
Efter förlusten, som vi var tvungna att bearbeta, dröjde det länge innan jag blev gravid igen. Till slut kom de efterlängtade två strecken och med dem ett helt hav av rädslor, oro, lyssnande efter varje litet avvikande symtom, räknande av rörelser, täta läkarbesök och varje ultraljud. Jag var rädd för att andas. Min regnbågsson föddes i vecka 35. Och sedan började rädslan för barnet... Efter min sons födelse fick vi återigen vänta väldigt länge på nästa graviditet. De två strecken på testet var ett mirakel. En graviditet räknas i veckor. Och efter en förlust och en för tidig födsel räknar man så här: vi håller bara ut till vecka 13 – då minskar risken för missfall med 60 %. Vi håller bara ut till vecka 24 – då är barnets chanser 50/50. Vi håller bara ut till vecka 32 – då föds redan 90 % av barnen i stort sett friska... Vecka 36 + 1 dag – graviditeten är fullgången. Barnet föddes i tid. Hon föddes i tid och var frisk.
I dag har jag två underbara barn. Jag är tacksam mot Gud och fantastiska läkare för dem. Och till mammorna vars himmel i dag är svart vill jag säga: jag önskar av hela mitt hjärta att en regnbåge visar sig för er efter stormen... Och till mammorna som aldrig har upplevt detta vill jag säga: ni har tur. Andra har inte alltid det. Döm därför aldrig din väninnas, kusins, svägerskas eller grannes rädsla. För du vet kanske inte vad som döljer sig bakom den.

Magdalena Stwora

Det finns ingen större smärta än att förlora ett barn. Och det spelar ingen roll om barnet var några millimeter stort eller ett dussin år gammalt. Vi förlorade vårt barn, Józia, när hon bara var 2 millimeter lång. Hon var hos oss i bara en månad: den 10 april 2019 gladde vi oss åt att vår familj 2+1 skulle bli större, och en månad senare, den 11 april, hörde vi de värsta orden: ”Jag beklagar, men graviditeten utvecklas inte.” Efter många tårar fattade min man och jag ett beslut – vi vill försöka igen. Ett halvår efter förlusten gick solen upp för oss igen, och den svåra väntan började, full av rädsla för den lilla, miljontals tankar och ibland motstridiga känslor. Det var ingen lätt graviditet. Förkylningssäsong, en del dåliga nyheter och till slut, mitt i vårens pandemi, en förlossning i ensamhet. Men den 4 maj 2020 kom regnbågen efter stormen. Vår alltid leende regnbågsson föddes. Jeremi, vår efterlängtade lillebror.
Någon kanske säger att det bara var 8 veckor, att jag bara var gravid i en månad. Men under den månaden hade vi ett barn, föreställningar om det, planer. Vi älskade det av hela vårt hjärta, och jag vet att det kommer att stanna där för alltid. Längtan efter det här okända barnet går aldrig över, men jag vet att utan alla de svarta dagarna skulle Jeremi inte vara hos oss i dag. Kanske kom Józia till oss bara för att göra våra hjärtan större och förbereda dem för ett regnbågsbarn? Jag vet inte, men jag är säker på att vi har vår ängel i himlen.

Marta Zakrzewska

Tystnad är aldrig bra (nu när jag är mamma vet jag att tystnad alltid betyder trubbel), och när det är läkaren som tiger betyder den en mardröm. Det var de värsta sekunderna i mitt liv, och sedan hörde jag: ”Jag beklagar, hjärtat slår inte.” Det var en fredag. Vad som hände sedan... jag minns ärligt talat inte. Jag föll ner i en avgrund, en tomhet... Tiden gick, och jag väntade på kontrollen på måndagen då diagnosen skulle bekräftas på sjukhuset. ”Du är ung. Du har gott om tid att få barn”, sa läkaren lättvindigt. Sedan ännu en avgrund. Tisdag den 19 december 2006. Jag minns ingenting. Narkos. En fruktansvärd tomhet efteråt. Det var den värsta julen i hela mitt liv. Jag – som alltid hade älskat julen – hatade den det året. Och, som det visade sig, i många år efteråt.

Joanna Szulc

Józef – mitt dubbla regnbågsbarn, efterbett och efterlängtat. Jag visste inte längre om jag någonsin skulle få ett, och han kom till världen helt oväntat, faktiskt inte i det bästa ögonblicket i våra liv. Men i våra hjärtan hade han funnits länge. Hans leende – ofta, fullt av gränslös glädje varje gång han ser oss eller sina syskon – det är verklig lycka. Han är vår solstråle efter mörkret efter förlusten av två pyttesmå barn. Så verklig, så glad, lugn, underbar. Tack vare honom är jag tacksam hela tiden och för vidare hoppet han bär med sig.