Regnbågsbarn – Hedwych Veemans berättelse

Jag har alltid önskat mig fem barn. Som ensamstående mamma till tre barn bestämde jag mig för att skaffa ett barn till, utan en partner vid min sida. På WEAR (ett babywearing-evenemang i USA) i början av mars fick jag ett positivt test, och även om jag visste att det var tidigt köpte jag de första sakerna till bebisen. Jag kunde inte motstå alla babyprylar på mässan.

Några veckor senare stämde ultraljudsbilden vid kontrollen inte med hur långt gången jag borde vara. Gynekologen försökte vara uppmuntrande och bad mig komma tillbaka två veckor senare för att se om det hade vuxit. Tyvärr hade det inte det.

I hopp om att kroppen skulle klara det själv fick jag mer tid innan vi pratade om andra alternativ. Veckorna gick men ingenting hände. Det var en hemsk känsla att se kroppen förändras (magen och brösten trodde uppenbarligen fortfarande att jag var gravid … jag såg verkligen gravid ut), samtidigt som jag visste att det inte fanns något liv där inne.

Strax före Celines födelsedag bestämde gynekologen att det hade gått för lång tid. ”Missed abortion”, missfall utan blödning, kallas det. Jag fick göra en skrapning där jag förlorade en hel del blod, men efter några svaga dagar var jag på benen igen.

Det svåraste med allt var att gå igenom det ensam, utan partner.

Ändå hindrade det mig inte från att försöka igen efter några månader.

Felice, mitt regnbågsbarn, föddes exakt ett år efter ingreppet (inte på dagen, men samma vecka).

Det kommer alltid att finnas stunder då man tänker på den som fattas, men Felice väger upp många tårar med sitt underbara leende.

Jag känner mig väldigt välsignad med fyra friska barn och önskar andra (blivande) föräldrar att också de får se regnbågen efter stormen.